Min nya bok, Instängd: Mina år i sekten Guds barn och hur jag blev fri är min egen berättelse. Här skriver jag om åren i sektens kolonier i Sverige, Norge, Danmark, Nepal, Indien och Thailand, vad som fick mig att lämna Guds barn och kampen för att bygga upp mitt liv på nytt.

En av de största överraskningarna jag har haft med att dela min historia med andra är att människor från alla samhällsskikt tycker att min historia är så relaterbar. Din berättelse kommer att hjälpa många människor, säger de.

Först förstod jag inte varför. De hade ju inte samma bakgrund som jag hade.

Många säger att de är i ett jobb de hatar, eller arbetar för en chef som de inte kommer överens med, eller fastnat i dåliga och till och med kränkande relationer av alla slag.

De låtsas, för sig själva och andra, att de är glada och nöjda, när de inombords vet att det inte är sant.

På grund av val de gör eller inte gör, överger de sina drömmar och nöjer sig med ett liv som är mindre än det kunde ha varit. Precis som jag gjorde.

Lite om mig och min bok

Jag var 56 år när jag började om från början och försökte bygga upp ett nytt liv. Jag hade ingenting. Ingen inkomst, inget sparkonto, ingenstans att bo. I 40 år hade jag varit medlem i en sekt och offrat allt för att följa mina ledare.

Håvard Lillethun var bara tonåring när han för första gången mötte Guds barn – och en medelålders man när han till slut slet sig loss ur sektens grepp. Under många år levde han instängd i en sluten värld där Guds ord, och ledarnas, var allt som räknades. Där omvärlden sågs som fienden och där man inte fick vara kritisk eller tänka själv. Medlemmarna förväntades ge upp allt, både ägodelar, karriär och familj, för att leva på existensminimum i sektens kollektiv. Man förespråkade fri sexualitet, även med minderåriga, använde sex för att värva medlemmar och satte barnen i särskilda skolor där de uppfostrades åtskilda från sina föräldrar.

Vad är det som får en människa att välja – och acceptera – en sådan tillvaro? Hur  finner man styrkan och modet att bryta sig loss? Och vad händer när man väl lämnat sekten och inser att det bara är början på en livslång process?

Jag sa­ tyst ett­ tag och tittade ut genom fönstret medan tankarna rusade.

»Vet du vad, Pat?« sa jag. »Om det är så Familjen behandlar oss vill jag inte vara med längre.«

Jag kunde knappt tro att­ jag uttalade orden högt. Inte vara med i Familjen? En massa olika känslor vällde upp inom mig: Upprymdhet och osäkerhet. Hopp och rädsla. Lycka och skam.

En röst inom mig sa: Ja. Lämna Familjen bakom dig nu.

Men osäkerheten tog över: Nej! Är du galen?

Jag tog ett­ djupt andetag och såg på Pat.

»Jag håller med dig«, sa hon. »Vi måste gå vidare.«